Inom pappersindustrin är fibermorfologi en av nyckelfaktorerna för massaegenskaper och slutlig papperskvalitet. Fibermorfologi omfattar den genomsnittliga längden av fibrer, förhållandet mellan fibercellväggtjocklek och celldiameter (refererad till som vägg-till-kavitetsförhållande) och mängden icke-fibrösa heterocyter och fiberknippen i massan. Dessa faktorer samverkar med varandra och påverkar tillsammans massans bindningsstyrka, uttorkningseffektivitet, kopieringsprestanda, såväl som styrkan, segheten och den totala kvaliteten hos papperet.
1) Genomsnittlig fiberlängd
Den genomsnittliga längden på fibrer är en av de viktiga indikatorerna för massakvalitet. Längre fibrer bildar längre nätverkskedjor i massan, vilket bidrar till att förbättra papperets bindningsstyrka och dragegenskaper. När medellängden på fibrerna ökar, ökar antalet sammanvävda punkter mellan fibrerna, vilket gör att papperet bättre kan fördela spänningar när det utsätts för yttre krafter, vilket förbättrar papperets styrka och seghet. Därför kan användningen av fibrer med längre medellängd, såsom granbarrmassa eller bomulls- och linmassa, ge högre hållfasthet, bättre seghet hos papperet, dessa papper är mer lämpade för användning i behovet av högre fysiska egenskaper vid tillfället, såsom förpackningsmaterial, tryckpapper och så vidare.
2) Förhållandet mellan fibercellväggtjocklek och cellhålighetsdiameter (vägg-till-kavitetsförhållande)
Vägg-till-hålighet-förhållandet är en annan viktig faktor som påverkar massans egenskaper. Lägre vägg-till-hålighet-förhållande innebär att fibercellväggen är relativt tunn och cellhåligheten är större, så att fibrerna i massa- och papperstillverkningsprocessen är lättare att absorbera vatten och mjuka upp, vilket bidrar till förfining av fibrerna, dispersion och sammanflätade. Samtidigt ger tunnväggiga fibrer bättre flexibilitet och vikbarhet vid formning av papper, vilket gör papperet mer lämpligt för komplexa bearbetnings- och formningsprocesser. Däremot kan fibrer med höga vägg-till-hålighet-förhållanden leda till alltför hårt, sprött papper, vilket inte är gynnsamt för efterföljande bearbetning och användning.
3) Innehåll av icke-fibrösa heterocyter och fiberknippen
Icke-fibrösa celler och fiberknippen i massan är negativa faktorer som påverkar papperskvaliteten. Dessa föroreningar kommer inte bara att minska renheten och enhetligheten hos massan, utan även i papperstillverkningsprocessen för att bilda knutar och defekter, vilket påverkar papperets jämnhet och styrka. Icke-fibrösa heterocyter kan härröra från icke-fibrösa komponenter såsom bark, harts och gummin i råmaterialet, medan fiberknippen är fiberaggregat som bildas som ett resultat av att råmaterialet inte kan dissociera tillräckligt under beredningsprocessen. Därför bör dessa föroreningar avlägsnas så mycket som möjligt under massaprocessen för att förbättra massakvaliteten och pappersutbytet.
Posttid: 2024-09-28
